Om mig

Håkan Gottberger

Är en fotograf som andas bilder och möter världen med sitt bullrande skratt- -en poetisk bildfångare med själen som insats och ett långt liv av intryck

Min morbror Håkan

 

Det har alltid legat ett magiskt skimmer över min morbror Håkan. När jag var liten så bodde han långt borta i Malung och jag träffade honom och mina kusiner några enstaka gånger per år. Jag hade flera morbröder och farbröder, men ingen som Håkan, med det bullrande skrattet och de sorgsna ögonen.

Jag visste alltid att Håkan var fotograf. Han var en fotograf, men utan kamera. Jag kan inte minnas att jag under min barndom såg honom ta en enda bild. Det måste han ha gjort, men det är inget jag minns. Det fanns bilder Håkan tagit. Bilder som svepte in min mors historia i ett filmstjärneljus. Ett svart-vitt foto av min mamma i profil med en page så blank att man upplevde varje hårstrå, där mamma är så närvarande men samtidigt fullkomligt otillgänglig . Mina föräldrars bröllopsfoto. En dalmatiner i snö. Bilder som för mig illustrerat mina föräldrars 60-tal. Alla bilder tagna med samma omsorg, skärpa och klara kontraster. Det är Håkans blick som berättar.

Min mormor hade på väggen i sitt sovrum en bild, eller ett foto som Håkan tagit. Det var en märklig bild, ett abstrakt foto. En svart oändlighet som stördes av ett virrvarr av vita och röda ljus prickar och linjer. Hur kan man fotografera abstrakt? Jag förstod aldrig den bilden som barn. Den föreställde ju inget. Mormor älskade det fotot. Hon berättade gång på gång om hur Håkan vunnit första pris med den och hur den fick pryda omslaget på Philips årsredovisning 1966. Jag har inte sett den bilden på över 20 år, men när jag ringde Håkan och frågade honom om den så mindes jag den perfekt. Vilken bild det är som kan bränna sig fast i minnet på det viset.

Håkans liv blev en del av vår familjs historia. En historia som jag som barn aldrig fick höra från början till slut utan fick serverad i brottstycken. Historien om hur han, efter hemkomsten från Biafra, lämnade en lovande karriär som fotograf och flyttade till skogen i Dalarna. Han skaffade sig får och började arbeta med handikappade barn. Min mormor slutade aldrig berätta om vilken fantastisk fotograf Håkan var. Det berättades om bilderna från Biafra. Att de visats i tidningar hemma i Sverige och hur starka de var. De fick i det närmaste mytiska dimensioner. Den första och enda gången jag fick se bilderna var vid ett besök i Malung. Jag måste ha varit runt 14 år. Det var stora svartvita bilder i en svart portfoliomapp. Mest minns jag blickarna, jag hade svårt att tro att det var sant och att Håkan verkligen varit där. Det var stort.

När jag idag får återse dem, känner jag igen känslan av overklighet, men nu ser jag också livsglädjen i flera bilder. Jag ser de vackra människorna bakom svälten. Det är fantastiska bilder. Håkan har lyckats fånga dessa individer i sin misär och varje pojke, flicka, man, och kvinna blir en levande människa, ett livsöde. Samtidigt som fotografierna inte väjer för det hemska, svälten, döden, våldet. Att Håkan inte reste dit som fotograf utan som hjälparbetare för Röda Korset påverkar bilderna. Han var inte där för att betrakta och dokumentera, han var där för att hjälpa och lindra nöden. Han blev del av dessa människors liv och på så sätt kom han nära i sina porträtt. Han dokumenterade inte en katastrof, han porträtterade den.

Man kan förstå att det var svårt för Håkan att komma tillbaka till vardagen i Sverige och använda kameran som ett verktyg för reklam och snygga porträtt igen. Det måste ha ekat tomt.

När Håkan åter tog upp kameran knappa fyrtio år senare och reste till Afrika på

nytt känns det som slutet på ett sorgearbete. Bildserien på ett bröllop hos massajerna är så fylld av livsglädje, färg och skönhet. Det som förenar de två bildserierna i utställningen är dels Håkans intresse för individen men också hans skarpa blick som skalar bort allt onödigt i kompositionen till dess bara det väsentliga finns kvar.

Livsglädjen följer Håkan vart han än går. Ingen kan skratta som Håkan. De som en gång hört, eller ska jag säga drabbats av Håkans skratt vet vad jag talar om. Håkans skratt kan välta ett hus. Det avlossas som en blixt på 100 meters avstånd, fullkomligt utan förvarning och alla som befinner sig inom hörbart avstånd skakas om.

Jag tänker att det finns en balans i livet. Om man placerar Håkans skratt på ena sidan vågen och Biafra-bilderna på den andra, finner vi nog Håkan där i mitten, balanserande som alla vi andra men med större bördor och större ljus än för de flesta av oss. Glappet mellan då och nu är det väsentliga. Det är i det glappet jag läser av ett livsöde. Inte Afrikas utan Håkans.

 

Astrid Sylwan

konstnär

Stockholm mars 2010